Lokala fiskare

Städernas fiskande borgare

Under naturahushållningen utgjorde fisk en betydande del av den dagliga kosten och strömmingen var jämte sillen den viktigaste, så viktig att den även satte prägel på kuststädernas årsrytm och livsstil. I de mer betydande fiskestäderna uppstod fiskarskrån eller s k fiskaresocieteter, dvs fiskande borgare som försåg staden med färsk fisk. Med stöd av kronan bedrev Härnösands fiskarsocietet sådant fiske vid Gånsvik och Solum på Härnön, likaså vid Marviksgrunna på Södra Ulvön. Marviksgrunna koloniserades under 1600-talet av gävlefiskare men lades senare under Härnösands stad.

Fiskande bönder

Utanför städerna var det också vanligt att bönder med strandfastigheter bedrev fiske för att klara sitt hushåll. Det förekom naturligt i alla kustsocknar, men i viss utsträckning även på Ulvön, där mark och stränder ägdes av bönderna i Sörbyn och Norrbyn. 

Strandfiskarna – fiskarkulturens underklass

Konkurrensen mellan städernas fiskande borgerskap och fiskande bönder med strandegendomar var tidvis hård och förbittrad.
En tredje grupp av fiskare var de s k strandfiskarna, dvs fiskare utan strandfastighet men i besittning av redskap som godkänts av tingsrätten och med landshövdingens tillstånd. Dessa var inte väl sedda bland allmogen, de ansågs vara dåliga yrkesutövare, de kunde inte alltid försörja sina familjer och anklagades ofta för bettleri. Säsongsfiskande bönder från fastlandet måste godkännas av hamnlaget och byalaget innan de fick delta i skötfisket. 
När Ulvöhamn fick en fast bosättning efter 1800 var det inte minst genom att strandfiskare valde att etablera sig i boställen som övergivits av gävlefiskarna. 

Hör Oskar Nordqvist berätta om kustfiskarna:

... och om konflikter med dessa 

Den bofasta befolkningen i Ulvöhamn kom delvis att bestå av gävlefiskare som valde att slå sig ned permanent, men under denna tid befolkades hamnen även av strandfiskare – egendomslösa från Wibyggerå och Nätra  som  kunde fiska enbart med en strandägarens goda minne och efter tillstånd från Kungl maj:ts befallningshavande.  Oavsett om det handlade om ”etablerade” fiskare som flyttat upp från Gävle eller fattiga strandfiskare från ångermanlandskusten så förblev de ända fram till 1920-talet arrendatorer under bönderna i Sörbyn och Norrbyn. Ulvö-fiskarnas arrendatorsställning upphörde först genom ensittarlagen 1918. Genom lagens tillkomst kunde fiskarna friköpa sina bostäder och bli fastighetsägare – även mot böndernas vilja.