Rätten till fiske

Gustav Vasa beskattar och delar ut privilegier

Under medeltiden när ödeskogen och det stora havet var ett res nullius (ingenmansland) kunde det hända att nybyggare röjde mark och att fiskare sänkte ned sina redskap lite varstans utan att tillföra någon skatt till kronan. Denna brist på överhöghet åtgärdades av Gustaf Wasa. I sitt berömda brev i april 1542 deklarerade han att "... sådana ägor, som obyggda ligga, höre Gud, Oss och Sveriges krona till och ingen annan".  Den som ville odla upp sådan mark fick tillstånd därtill, blev dock därmed ett skatteobjekt och en fast inkomskälla för kronan.
Motsvarande deklaration rörande havsfisket i norr kom samma år - fisket längs Norrlandskusten förklarades tillhöra ”konungens rätta allmänningar” och allt tillåtet fiske utgick från denna överhöghet. Strömmingsfisket fick visserligen fortgå och strandägarnas rätt att fiske fastslogs uttryckligen i en lag år 1551, men fiskarna måste erlägga var femtonde tunna i skatt. 

Gustav Wasas beslut om det norrländska fisket 1542 och 1545 sanktionerade inte bara det fiske som bedrevs av norrlandskustens strandägare och det fiskande borgeraskapet utan även det konkurrerande fjärrfiske som bedrevs av t ex Gävle-fiskarna. År 1557 fick Gävleborgarna ensamrätt till detta fjärrfiske mot att de levererade var tionde tunna till kronan. 
Arrendatorer under bönderna

Med stöd av fjärrfiskeprivilegierna etablerade Gävle-fiskarna s k gävlebohamnar i bl a Ulvöhamn. Gävlefiskarnas fiske i dessa hamnar måste dock arrenderas från strandägarna, dvs från de som ägde fastigheterna. I Sandviken och Ulvöhamn betalade gävlefiskarna arrende i form av av ”båtlega”, ”bodlega”, ”strandlega” etc till bönderna i Sörbyn och Norrbyn. Fiskearrendet gav fiskerätt samt tillgång till strand med strand med bostadshus, bodar där redskap kunde förvaras och där strömmingen kunde hanteras.  I Trysunda fanns inga bönder utan fiskerätt och bodar arrenderades ut av kronan. 
Skydd för det etablerade yrkesfisket.

I den första fiskestadgan år 1766 stärktes strandägarnas rätt till fiske utanför sina fastigheter och år 1772 upphörde gävlefiskarnas rättigheter helt och hållet. Gävlefiskarna och fiskare som blivit bosatta på Ulvön torde inte ha drabbats av detta eftersom arrendet gav dem nödvändiga rättigheter. Enligt 1896 års lag om rätt till fiske fick var och en fiska med rörliga redskap även ”vid annans strand” på ställen ”där sådant av ålder varit vanligt”. Undantag gjordes för fiske med not. Lagen utgjorde ett skydd mot oreglerat fiske och var ägnad att stärka den fasta fiskarbefolkningens ställning. 
Detta skydd upphörde med 1950 års lag om rätt till fiske som gjorde allt kustfiske fritt, undantaget laxfiske. 

”Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län samt vid kusten av Uppsala län med undantag av Östhammars kommun må varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske med rörligt redskap, dock ej efter lax.” 

Markägarnas särskilda rättigheter och systemet med fiskearrenden undanrycktes i och med detta. Under hela 1950-talet pågick rättstvister där fiskarna krävde skadestånd av kronan för förlorade fiskerätter.