När Olof Nordströms haxe förliste

Gävleborgaren Olof Nordströms brev till Weckoblad för Gefleborgs Län

Daterat Ulvön den 26 maj 1786:

Med tårefulia ögon måste
jag denna gången skrifwa detta Bref och begråta wår olyckeliga resa denna Wår,
som skjedde den 24 i denna månad, natten emellan den 21 (och) 22 segla wi ifrån
Gefle med god Börd til dess wi kom mot Hernösand där mötte wi en faslig hop med
Is, at wi intet kunde komma til lands utan wi måste hålla utanför Isen til dess
wi kommo utanpå Ulfön, 2 och en half mil uti sjön stötte wi emot et Isstycke at
hela Bogen på ena sidan om stäfwen geck i spillror, at wår Skuta innom 6
minuter sjönk uti marwa(tten), och derpå kantra med masterna längs wattnet;
hwad gämmer och elände, hwad skri och rop war icke utaf både stora och små, och
om Herrans hjelp bad jag. Och 12 Personer som kommo uti Båten, de andra 7 blef
qwar på wraket, hwad faseligit jämmer war då icke, när som wi skilldes ifrån
hwarandra. Med stor plats kom jag med Båten bakom et Iskjel, som bröt af de
brusande wågorna, at wår Båt intet fylldes med watten; Jag och mina medföljare
bad til Gud at han wille wara oss nådig och gifwa oss et godt råd, huru wi
skulle kunna komma til lands med lif. Men när som wi
sågo efter land, så sågo wi det ganska långt ifrån oss; wi gaf oss in uti isen,
til at söka någon säker Isbro, at wi kunde draga wår Båt uppå, at wi intet
skulle förlora honom ibland de bullrande Isstycken, när som wi omsider med stor
fara fick sätta dem som uti båten woro, uppå denna Isbro, foro wi tillbaka til
Wraket, och hämta dem til oss där wi innerligen bad til Gud, at han wille wara
oss Behjälpelig. Då war klockan 8 om aftonen,då togo wi et bräde, at somliga
kunde dermed gå uppå emellan Isstyckena, och somliga drog båten med Barnen uti,
som intet kunde för köld sig berga, wi gingo på sådant sätt som wi tyckte,
trefjerndels mil; Då kom Gud med hjelp och wädret stillnade, at Isen gaf sig
från hwarandra, at wi kunde stundom ro, stundom draga öfwer broar, at wi
klockan 6 om morgonen deruppå, fick sätta wår fot uppå et skär, utanför wår
Fiskehamn, där wi bad Gud at han wille af sin Barm- hertighet hafwa försorg för
wårt lifs uppehåll, som han har haft om wåra Själars räddning, wi går nu här:
intet til at äta, intet til at hafwa på wår kropp någon slarfwa. Gud ingut uti
någon Christens hjerta, at han kommer ihog oss; Jag beder min Herre at han
wille ombedja någon af Fiskerskapet at med sig taga, hwad wåre hederlige
Medborgare, (enär de denna wår nöd får weta), behaga af barmhärtighet gifwa
oss, om wi eljest icke skola swälta ihjel i denne Sommare.