Hamnrätten 1726-1853
I och med 1726 år hamnordning fick hamnfogden vid sin sida fick en hamnrätt med befogenhet att behandla alla frågor som upptogs i hamnordningen. Enklare brott som stöld och snatterier, brott mot reglerna om fisket etc. kunde nu lagföras i Ulvöhamn och behövde inte gå vidare till Nätra tingsrätt.
I 1771 års hamnordning blev hamnrätten mer formaliserad. Hamnfogden åläggs nu föra en kort minnesbok över vad som avhandlas vid rätten.
Specialdomstol för fiskenäringen
Hamnrätten var en specialdomstol för fiskenäringen. De mål som avgjordes 1750-1850 handlade om tvister och brott i samband med strömmingsfisket, sabbatsbrott, fylleri, okvädingsord, bråk och slagsmål och snatteri. Konflikter i fisket dominerade självklart, men böterna för ”otidig utrodd” betalades ofta
villigt av den fiskare som sett strömmingen möra, damma och ora. Den vanligaste konfliktorsaken var att någon fiskare lagt sina skötar över en annan fiskares skötläggning. Andra brott som beivrades var sabbatsbrott, fylleri, bråk och slagsmål m m.
De böter som inflöt genom hamnrättens utslag delades i tre delar: ”konungens lott” tillföll de fattiga i fiskeläget eller församlingen, den andra delen gick till hamnrätten, den tredje till målsäganden.
Hamnrättens utslag kunde överklagas hos Nätra tingsrätt.
Hamnrättens upphörande
1771 års hamnordning upphävdes 1 januari 1853 genom tillkomsten av 1852 års fiskeristadga.
Hamnrätten upphörde 1852 och med den även hamnfogdesysslan och uppdragen som hamnbetjänter (stockknektar). I hamnfogdens ställe kom i Ulvöhamn en hamnordningsman, men uppdragen som
hamnbetjänter levde kvar fram till 1904. Hamnrättens försvinnande markerade slutet på en epok i fjärrfiskets historia. För Ulvöhamns del sammanföll det med att den siste Gävlefiskaren lämnade fiskeläget för gott.